Sagostunden

Det var mitt i vintern och snöflingorna dalade från himmelen som dun. Drottningen satt och sydde vid ett fönster, som hade en ram av svart ebenholz. Medan hon sydde och tittade på snön, råkade hon sticka sig i fingret med nålen. Tre droppar bod föll ner i snön, och det röda såg så vackert ut i det vita att hon tänkte:

- Om jag ändå finge ett barn så vitt som snö, så rött som blod och så svart som ebenholz! En kort tid därefter, födde hon en dotter. Flickan var så vit som snö, så röd som blod och hade hår så svart som ebenholz, och därför fick hon namnet Snövit. Men när den lilla hade kommit till världen, dog drottningen.

Efter ett år tog kungen sig en ny gemål. Det var en skön kvinna men stolt och högmodig, och hon kunde inte tåla att någon överträffade henne i skönhet. Hon hade en förtrollad spegel. När hon gick fram och beskådade sig själv i den, sa hon:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Och då svarade spegeln:

- Drottning, du skönast i landet är!

Det gjorde drottningen belåten, för hon visste att spegeln talade sanning.

Snövit växte emellertid upp och belv allt vänare. När hon var sju år gammal, var hon vän som den klara dagen och skönare än själva drotningen. En dag frågade denna sin spegel som vanligt:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i lande är!!

Då svarade spegeln:

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit tusen gånger skönare är!

Drottningen blev då förskräckt och blev både gul och grön av avundsjuka. Från den stunden vände sig hjärtat i hennes bröst var gång hon såg Snövit, så hatade hon flckan. Avunden och högmodet växte som ogräs i hennes hjärta, och hon fick ingen ro, varken natt eller dag. Slutligen kallade hon till sig enjägare och sa;

- För flickan ut i skogen, jag vill inte se henne för mina ögon mer! Du ska döda henne och ge mig lungorna och levern som et bevis på att du har gjort det.!

Jägaren lydde och förde bort Snövit. Men när han hade dragit sin kniv för att genomborra hennes oskyldiga hjärta, började hon gråta, och sa:

- Ack, kära jägare, skona mitt liv! Jag ska springa långt bort i den vilda skogen och aldrig komma hem igen. Jägaren tyckte synd om den vackra flickan och han sa:

- Spring iväg, stackars barn!
Han trodde att de vilda djuren snart skulle göra slut på henne, men ändå kändes det som om en sten fallit från hans hjärta, när han slapp döda henne. Och när ett ungt vildsvin kom springande, stack han ihjäl det. Han tog ut lungorna och levern och bar dem till drottningen som ett bevis.

Nu var den stackars flickan mol allena i den stora skogen, och i sin förtvivlan såg hon på trädens alla blad och visste inte vad hon skulle ta sig till. Så började hon spirnga och hon sprang över vassa stenar och genom törnesnår, och de vilda djuren sprang förbi henne, men de gjorde henne inget ont. Hon sprang så länge fötterna orkade bära henne, ända tills det började lida mot kvällen. Då fick hon se en liten stuga, och där gick hon in för att vila sig.

I stugan var allting litet men så rent och prydligt att det var en fröjd att se. Där stod ett litet bord med vit duk på, och sju små tallrikar. Vid varje tallrik låg en liten sked och en liten kniv, och där var sju små bägare. Vid väggen stod sju små sängar med snövita lakan i rad. Eftersom Snövit var så hungrig och törstig, åt hon lite grönsaker och bröd på varje tallrik och hon drack en droppe vin ur varje bägare, för hon ville inte ta alltihop från en enda. Trött som hon var, ville hon sen lägga sig och sova. Hon provade den ena sängen efer den andra, men ingen passade. Den ena var för lång och den andra för kort. Så kom hon slutligen till den sjunde, och den var lagom. Där blev hon liggande, anbefallde sig i Guds hand och somnade,

När det hade blivit mörkt, kom husets herrar hem. Det var de sju dvärgarna som bröt kopparmalm i berget. De tände sina sju små ljus, och när det blev ljust i stugan, såg de att någon hade varit där. Nu var det tillstökat, men när de gick hemifrån, hade allt vari i god ordning.

Den förste Sa:
- Vem har suttit på min stol? Den andre:
- Vem har ätit p min tallrik? Den tredje:
- Vem har tagit mitt bröd? Den fjärde:
- Vem har smakat på mina grönsaker? Den femte:
- Vem har använt min gaffel? Den sjätte:
- Vem har skurit med min kniv? Den sjunde:
- Vem har druckit ur min bägare?

Så såg sig den förste omkring och märkte att det var en liten fördjupning i hans bädd, och han sa:

- Vem har klivit i min säng? Och de andra kom springande och ropade:
- I min har också någon legat! Men när den sjunde tittade på sin säng, fick han se Snövit som låg där och sov. Han ropade på de andra, och de kom springande, ropade till i häpnad, hämtade sina sju ljus och lyste på henne.

- Du store tid! Du store tid! ropade de. Vilket vackert barn! I sin stora glädje för mådde de inte väcka henne utan lät henne liga kvar där och sova Den sjunde dvärgen sov hos sina kamrater, en timme hos var och en, tills natten var förbi.

När dagen gryde, vaknade Snövit, och när hon fic se de sju dvärgarna, belev hon förskräckt, Men de var så vänliga och de frågade:

- Vad heter du?
- Jag heter Snövit, svarade hon.
- Hur har du kommit hit til vårt hus? frågade de vidare.

Då berättade Snövit hur hennes styvmor hade velat ta livet av henne, hur jägaren skonat henne och hur hon hade gått hela dagen tills hon slutligen träffade på stugan.
Dvärgarna sa:
- Vill du sköta hushållet åt oss, laga vår mat, bädda sängarna, sy och sticka, och vill du hålla allt rent och ordentligt, får du stanna hos oss, och ingenting ska fattas dig.

- Ja, svarade Snövit, hjärtans gärna! Och så stannade hon hos dem.
Hon höll huset i god ordning. På morgonen gick dvärgarna till berget för att leta efter koppar och guld, på kvällen kom de tillbaka, och då skulle maten vara färdig. Hela dagen var flickan ensam. De snälla dvärgarna varnade henne och sa:
- Akta dig för din styvmor, hon får nog snart veta att du är här. Släpp inte in någon!!

Men drottningen, som trodde att Snövit var död, tänkte att nu var hon åter den skönaste i landet. Hon såg sig i spegeln och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln:

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit, som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

Drottningen blev förfärad, för hon visste att spegeln inte ljög. Nu förstod hon att jägaren hade bedragit henne och att Snövit ännu var i livet. Då började hon grubbla över hur hon skulle kunna döda flickan. Så länge hon själv inte var den skönaste i landet, lämnade avundsjukan henne inte någon ro.

Till slut hade hon sin plan kvar. Hon svärtade sig i ansiktet och klädde ut sig till en gammal månglerska, så att hon blev alldeles oigenkännlig. I denna skepnad gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga, bultade på dörren och ropade:

- Vackra varor til salu!
Snövit tittade ut genom fönstret och svarade:
- Goddag, snälla frun, vad har ni att sälja?
- Goda varor, fina varor, snörlivsband i alla färger! svarade gumman, och så tog hon fram ett band som var flätat av brokigt silke. - Den gamla hederliga gumman kan jag nog släppa in, tänkte Snövit; hon läste upp dörren och köpte sig ett vackert band.

- Barn, sa den gamla, vad du ser ut! Kom så ska jag snöra dig ordentligt.

Snövit anade inget ont utan ställde sig framför gumman och lät henne snöra livet med det nya bandet. Den gamla snörde fort och hårt. Snövit tappade andan och föll ner som död.

Nu är du inte längre den vackraste i landet! sa den elaka kvinnan och skyndade bort.

En liten stund därefter, när det började kvällas, kom de sju dvärgarna hem. Så förfärade de blev, när de fick syn på sin Snövit som låg på golvet utan att röra sig det minsta, som en död! De lyfte upp henne, och när de märkte att hon var alldeles för hårt snörd, skar de av bandet. Snövit började långsamt att andas, och så smånilngom vaknade hon till medvetande igen.

När dvärgarna fick höra vad som hade skett, sa de:

- Den gamla månglerskan var ingen annan än den elaka drottningen. Akta dig, och släpp inte in en människa när inte vi är hos dig!

Så fort den elaka drottningen hade kommit hem, gick hon till sin spegel och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln som förut::

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde det, rusade allt blodet till hjärtat, så förskräckt blev hon, för nu visste hon at Snövit hade blivit levande igen.

- Nu ska jag i alla fall tänka ut något som gör slut på dig! Och med trolknep som hon förstod sig på bra, gjorde hon en fögiftad kam. Så förklädde hon sig till en annan gammal gumma, gick åter över de sju bergen, till de sju dvärgarnas stuga, knackade på och ropade;

- Goda varor til salu!
Snövit tittade ut och sa:
- Jag får inte släppa in någon. Gå er väg!
- Titta får du väl ändå göra, svarade den gamla, tog fram den förgiftade kammen och höll upp den. Flickan blev så förtjust i den att hon åter en gång lät lura sig och öppnade dörren. När de hade kommit överens om priset, sa gumman:
- Nu ska jag kamma dig ordentligt.

Snövit anade inte oråd utan lät den gamla kamma henne. Men knappt hade gumman satt kammen i håret, förrän giftet verkade och den stackars flckan föll medvetslös till golvet.

- Nu är det slut med dig, du under av skönhet! sa den elaka kvinnan i ondskefull ton och gick sin väg. Men till all lycka var dt snart kväll, och dvärgarna kom hem. När de såg Snövit ligga som död på golvet, misstänkte de genast styvmodern; de letade och fann snart den förgiftade kammen. Och knappt hade de fått bort den, förrän Snövit kom till sans och berättade vad som hade hänt. Då förmanade de henne åter att vara på sin vakt och absolut inte öppna dörren för någon.

I slottet ställde sig drottningen framför speeln och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Spegeln svarade som förut:

Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde spegeln tala så, darrade hon av raseri från topp till tå:
- Snövit måste dö, skrek hon, om det så ska kasta mig mitt eget liv! Sedan gick hon till sin allra hemligste, ensammaste kammare dit aldrig någon annan kom, och gjorde i ordning ett giftigt äpple. Till det yttre såg det fint ut, vitt med röda sidor; var och en som såg det fick lust at äta upp det. Men den som bet en bit av det dog omedelbart.

När äpplet var färdigt, färgade hon sig i ansiktet och förklädde sig till bondmora, och så gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga. Hon knackade på, och Snövit stack ut huvudet genom fönstret och sa:

- Jag får inte släppa in någon människa, de sju dvärgarna har förbjudit det.
- Det kvittar mig lika, svarade bondmoran, mina äpplen blir jag nog av med ändå. Se här, jag ger dig ett till skänks!
- Nej, sa Snövit, jag får ilnte ta emot något.
- Är du rädd för att det är förgiftat? frågade gumman. Se, nu skär jag äpplet i två delar. den röda biten kan du äta, så tar jag den vita. Äpplet var så skickligt gjort, att bara den röda delen var förgiftad.

Snövit tittade på det granna äpplet, och när hon såg at bondkvinnan åt med god aptit, kunde hon inte motstå frestelsen utan sträckte ut handen och tog den giftiga biten. Knappt hade hon fått en tugga i munnen, förrän hon föll död ner. Då betraktade drottninen flickan med grymma blickar, skrattade högt och utbrast hånfullt:
- Vit som snö, röd somblod och svart som ebenholz! Den här gången kan dvärgarna inte väcka dig till liv igen.
Och där hemma på slottet frågade hon spegeln igen:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Och äntligen svarade spegeln:

- Drottning, du skönast i landet är!

Då fick hennes avundsjuka hjärta ro, omnu ett avundsjukt hjärta kan få någon ro.
När dvärgarna kom hem på kvällen, fann de Snövit liggande på golvet. Hon andades inte mer, ty hon var död. De lyfte upp henne, sökte för att se om de fann något giftigt, snörde upp livsstycket, kammade hennes hår och tvättade henne med vatten och vin. Men ingenting hjälpte - den kära flickan var och förblev död. Då la de henne på en bår och satte sig alla sju bredvid den och begrät henne, och grät i tre dagar.
Så ville de begrava henne, men hon såg alltjämt så frisk ut som en levande människa, och hennes kinder var vackert röda. De sa:
- Inte kan vi sänka ner flickan i den svarta mullen. Och så gjorde de en kista av genomskinligt glas, för att man skulle kunna se Snövit från alla sidor, la henne i den och skrev med guldbokstäver på den vad hon hette och att hon var en kungadotter. Sedan bar de ut kistan på berget. En av dem stod alltid där och höll vakt. Också djuren kom och begrät Snövit, först en uggla, sedan en korp och till sist en duva.
Länge, länge låg Snövit i kistan och förändrades inte utan såg ut som om hon sov. Alltjämt var hon vit som snö, röd som blod och svart som ebenholz.
Så hände det sig en dag att en kungason råkade gå vilse i skogen och kom till dvärgarnas stuga för att övernatta där. På berget fick han se kistan med den vackra Snövit och han läste utanskriften. Då sa han till dvärgarna:

- Låt mig få kistan, jag ger vad som helst för den!Men dvärgarna svarade:
- Vi säljer den inte för allt guld i världen.Då sa han:
- Skänk mig den då, för jag kan inte leva utan att få se Snövit! Jag ska akta och ära henne som min allra käraste.

När han talade så, tyckte de snålla dvärgarna synd om honom och gav honom kistan. Prinsen lät sina tjänare bära bort den på axlarna, men så råkade de snubbla på på en trädrot, och av skakningen lossnade den giftiga äppelbiten som satt i Snövits hals. Strax slog hon upp ögonen, lyfte på locket till kistan och satte sig upp, livs levande.

- Ack, min Gud, var är jag? utropade hon.
Full av glädje svarade kungasonen:

- Du är hos mig! Så berättade han vad som hade hänt och tillade:
- Jag har dig kärare än allt i världen. Följ med till min faders slott och bli min gemål! Då blev Snövit glad och följde med honom, och deras bröllop firades med pomp och ståt.

Till festen var också Snövits elaka styvmor bjuden. Så fort hon hade klätt sig i sin finaste klänning, gick hon till spegeln och sa:
- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem somvackrast i landet är!

Spegeln svarade:

Drottning, du är den skönaste här,
Men den unga bruden långt skönare är

Då utstötte den elaka kvinnan en förbannelse, och hon blev så förtvivlad att hon inte visste till sigl. Först ville hon inte alls gå på bröllopet, men hon fick ingen ro, hon måse iväg och se den unga drott'ingen, Och när hon trädde in i salen, kände hon igen Snövit, och hon blev stående orörlilg av skräck och fasa.

Men man hade rdan låtit hetta upp järnskor i en kolbrasa, och de togs nu med en tång och ställdes framför den ondskefulla kvinnan. Så måse hon stiga i de rödglödgade skorna och dansa tills hon föll död ner.