Sagostunden

Det var en gång en liten flicka som bodde på landet och som var så söt att ingen kunde bli sötare. Hennes mor var innerligt förtjust i henne och hennes mormor ännu mer. Mormor hade sytt en liten röd luva till henne, och den klädde henne så bra, att alla kallade henne Lilla Rödluvan.

En dag när Rödluvans mor hade bakat bröd och gjort pannkakor, sa hon til Rödluvan:

- Jag har hört at mormor lär vara sjuk; gå du till henne och se hur hon har det och ta med dig pannkakor och en liten kruka med smör.

Rödluvan gav sig raskt iväg till mormor som bodde i en annan by. Hon tog vägen genom skogen, och där mötte hon Vargen, som hade stor lust at ta henne, men han vågade inte på grund av några vedhuggare som arbetade i närheten. Han frågade henne, vart hon skulle ta vägen. Det stackars barnet visste inte, att det är farligt att stanna och lyssna på en varg, så hon svarade:

- Jag ska till mormor med pannkakor och en liten kruka med smör från mor.
- Bor din mormor långt härifrån? frågade vargen
- Ganska långt, svarade Rödluvan. Hon bor på andra sidan kvarnen som du ser där borta, i det första huset i byn.
- Javisst, sa vargen. Jag vill också gå och hälsa på henne. Jag går den här vägen och du kan gå den andra, så ser vi vem som kommer först.

Vargen tog den kortaste vägen och sprang det fortaste han kunde. Rödluvan tog den längsta vägen och hon stannade ibland för att plocka nötter och hon jagade fjärilar och gjorde små buketter av de blommor hon fann längs stigen.

Vargen kom snart fram til mormors hus. Han bankade på dörren: Bank, bank!
- Vem är det som bankar, frågade mormor.
- Det är Lilla Rödluvan, ditt barnbarn, sa vargen och försökte göra rösten så ljus som Rödluvans.
- Jag har med mig pannkakor och en liten kruka smör från mor.

Mormor låg til sängs, för hon var inte riktigt kry. Hon ropade:
- Tryck på klinkan, så går det att öppna dörren.

Vargen klämde på klinkan och dörren öppnade sig. Strax kastade han sig över den stackars kvinnan och åt upp henne i ett nafs, för det var mer än tre dagar sen han hade ätit senast. Så stängde han dörren och gick och la sig i mormors säng, medan han väntade på Rödluvan. Strax efteråt bankade Lilla Rödluvan på dörren: Bank, bank!

- Vem är det?

Först blev Lilla Rödluvan rädd, när hon hörde vargens grova röst, men så tänkte hon att det var nog för at mormor var förkyld, och så svarade hon:
- Det är Lilla Rödluvan, ditt barnbarn. Jag komer med pannkakor och smör från mor.
Vargen gjorde sig til med rösten och sa:
- Kläm på klinkan, så öppnar dörren sig.
Rödluvan klämde på klinkan och dörren öppnade sig. När vargen såg henne komma in gömde han sig under täcket och sa:
- Sätt pannkakorna och smöret på spisen och kom och lägg dig hos mig.

Lilla Rödluvan kläde av sig och skulle just krypa ner i sängen, när hon blev mycket förskräckt då hon såg hur mormor såg ut utan kläder. Hon sa:
- Men mormor, så långa armar du har!
- Det är för att jag ska kunna krama dig bättre, svarade vargen.
- Men mormor, så långa ben du har!
- Det är för att jag ska kunna springa fortare, mitt barn.
- Men mormor, så stora öron du har!
- Det är för at jag sk kunna höra dig bättre, mitt barn.
- Men mormor, så stora ögon du har!
- Det är för att jag ska kunna se dig bättre, mitt barn.
- Ja men mormor, så vassa tänder du har!
- Det är för att jag bättre ska kunna äta upp dig! Och med dessa ord kastade sig den grymma vargen över Lilla Rödhättan och åt upp henne.

Moral
Av detta kan man lära att de unga,
särskilt av kvinnokön
den som är skapad fin och skön,
gör mycket orätt i att lyss till var mans tunga
och att det ej är underligt
att vargen slukar dem så kvickt.
Jag säger varg, ity att vargar
är inte alla av ett kött:
en sort är hövisk, talar sött
och varken ljuger eller sargar
men som har etÝ sätt som ej förargar
att sjunga denförföljdas lov
in i den skönas hus och hennes sängalkov.
Av vargar är han värst och alla känner vådan
av unga flickors möte med en sådan.