Kung Mamud och Pastejbagaren


Sagan om Kung Mamud och Pastejbagaren
I ett av österlandets många riken regerade för länge sedan en gammal kung, som älskade sitt folk mycket högt. Därför uppfostrade han också sin son till en god härskare och försummade inga tillfällen att utveckla hans förstånd och goda anlag.
Snart återstod bara en sak, innan hans uppfostran kunde anses fullbordad. Han borde göra en resa till främmande länder för att lära känna lite mer av världen. Den gamle kungen ville inte gärna släppa honom ifrån sig, ty han visste, att hans dagar var räknade. Men slutligen bestämde han sig för att låta honom fara, ty när sonen blivit kung, kunde han ju inte resa från sitt rike.
– Min käre Mamud, sa den gamle en dag, eftersom det ser ut, som om jag skulle bli hundra år, är det inte längre värt att uppskjuta din resa. Ta den bästa hästen i mitt stall och två pålitliga följeslagare! Stoppa på dej två börsar med tretusen sekiner i varje. Rid så ut i världen och kom tillbaka klokare och visare än du är nu!
Mamud kysste sin fars hand och gav sig glad ut på sin resa. Många länder, många städer och många märkvärdigheter såg han, men ingenting gick upp mot en underslön flicka, som han träffade hos kalifen i Bagdad. Hon var dotter til slottsfogden och lika god som skön.
Den vackra Naima förtrollade honom så genom sitt fagra ansikte och sitt ljuva väsen, att han dröjde kvar i hennes närhet mycket längre än han ämnat. Slutligen kom han underfund med, att han inte kunde leva utan henne. Visserligen var hon inte av kunglig börd, men hennes behag, hennes stolta hållning och hennes skönhet var värdiga en drottning, och han beslöt att anhålla om hennes hand.
En morgon kallade han därför till sig hennes far, slottsfogden. Då denne stod bugande inför honom, vinkade prinsessan nådigt åt honom att sätta sig.
– Jag har låtit kalla dej, sa han, därför att din dotter gjort ett djupt intryck. Jag önskar göra henne till min gemål, såvida min far inte har något emot det.
Slottsfogden steg upp och bugade sig åter.
– Förlåt, herr prins, men saken är inte avgjord för det, sa han.
Prinsen hade alltid varit van att få sin vilja fram. Han ansåg dessutom, att han bevisade den enkle slottsfogden en oerhörd nåd, som denne borde tacka för på sina bara knän. Mamud blev mycket häpen. Han satt alldeles stilla och betraktade fogden med uppspärrade ögon.
– Vad menas med det? frågade han slutligen.
– Jo, jag har också ett ord med i laget.
– Kanske du inte tycker att jag är tillräckligt fin? frågade prinsen hånfullt.
– Åjo, herr prins, vad det beträffar, kunde jag nog vara nöjd, sa slottsfogden. Men se, det är så, att jag en gång har lämnat ett heligt löfte att aldrig ge min dotter åt någon, som inte kan ett yrke. Nu kan det väl tyckas, att du som blivande kung inte skulle kunna komma i nöd och bekymmer. Men hur det är, så är ingenting säkert, och en kung kan också bli utan sina pengar. Och man bör alltid kunna tjäna sitt eget bröd. Om du vill ha min dotter, så får du alltså lära dej ett yrke. Det är mitt sista ord.
Detta tal föreföll emellertid prinsen så oförskämt, att han genast avskedade den djärve slottsfogden. När dottern på eftermiddagen tog sig en promenad i slottsträdgården, gick prinsen direkt fram til henne. Han förklarade henne utan omsvep sin kärlek och bad henne överge sin far och följa honom. Men hon såg stolt på honom.
– Min prins, sa hon, utan min fars samtycke gifter jag mig aldrig.
För andra gången hade han således misslyckats. Uppfylld av vrede och harm begav han sig tvärt på hemväg. Han beslöt sig för att l mna den högmodiga flickan och hennes ännu mer högmdiga far. Var det rimligt att sätta upp villkor för en prins, när han friade till en simpel slottsfogdes dotter? Och en sådan skymf att föreslå honom att lära sig ett yrke!
När han kom hem till sitt land, fick han emellertid annat att tänka på, ty han möttes av budskapet, att fadern hade dött endast några få dagar tidigare.

Han hade älskat sin far, så hans sorg var djup och allvarlig, och hann tyckte sig nu stå helt ensam i världen. Varken hans nya plikter som kung eller folkets tilgivenhet kunde lindra hans saknad. Mer och mer började han längta efter den vackra Naima, som hade vunnit hans hjärta. Hon ensam kunde trösta honom.
Men utan att kunna ett yrke fick han henne inte till gemål, och hur det var, bestämde han sig till sist för att lära sig tillverka silkesmattor. Det var ett fint och prydligt hantverk, och han bad sin storvisir att i hemlighet skaffa en läromästare. En sådan fann man snart, och kung Mamud satt nu var kväll och övade sig att göra silkesmattor och han prydde dem med inflätade mönster eller tänkespråk på grekiska. Det språket tyckte han mycket om.
Äntligen hade han gjort en matta, som storvesiren fann så utomordentligt vacker, att den var skönare ån både sol och måne. Även läromästaren fann den ganska bra. Läraren gav kung Mamud ett mästarbrev på att han var utlärd i det ädla mattknytningsyrket, och då kunde han fria igen.
Nu fanns inte längre något hinder. Slottsfogden var idel stolthet och solsken, för om hans dotter fick en mattvävare till man, förstod han att hon skulle bli anständigt försörjd ttt D et var säkrare än att vara kung.
Det blev et ståtligt bröllop med fester över hela riket, och kung Mamud levde lyklig och nöjd med sin sköna drottning under flera år. Han fick vackra barn och styrde sitt folk med mildhet och vishet, älskad av alla. Platsen på tronen tycktes inte så osäker som svärfadern hade fruktat
Men en dag skule han få erfara, att den gamle inte hade haft så orätt.
Liksom den store sultanen Harun al Raschid och många andra österländska härskare, hade även kung Mamud den vanan at förklädd ströva omkring bland sina undersåtar för att lära känna deras förhållanden.
En gång hade han klätt sig till dervisch och gått ut ensam tidigt på morgonen.På sin vandring kom han ända bort till stadens utkanter. Han såg mycket som intresserade honom, och tiden gick fortare än han trodde. Slutligen kände han sig hungrig, och eftersom det var långt till palatset, beslöt han stiga in till en pastejbagare, som hade hängt ut en frestande skylt.
Han fann boden mycket fin och prydlig. Pastejerna låg vackert uppradade på disken och allting såg rent och inbjudande ut. Genom en dörr som stod halvöppen, skymtade ett ännu vackrare rum. Väggarna var utsirade med målade blomstergirlander, och svällande, röda kuddar låg i hörnen. Allt lockade till vila. Den beställsamme pastejbagaren, som skyndat sig att välkomna den nyanlände gästen, frågade ocjkså genast om han ville stiga in.
– Man sitter så bra där, sa han. Och alldeles ostörd går det an att bli, eftersom det inte är någon därinne för tillfället. Jag kan stänga dörren så ingen kommer in heller.
Kung Mamud som var glad för at äta och vila i lugn och ro, gick in i nästa rum. Han lät pastejbagaren bära in några pastejer, som ställdes på ett litet bord bredvid den mjukaste kudden. Så snart mannen hade stängt dörren efter sig, sjönk kungen ner på det röda dunbolstret och grep begärligt en av pastejerna.
Knappt hade han hunnit smaka på den, förrän han til sin fasa kände, att han sjönk ner genom golvet. Och innan han hade hunnit göra en rörelse, blev det mörkt omkring honom, och han kände en stark duns. Falluckan hade nått botten, och halvt medvetslös tumlade han om på ett fuktigt jordgolv.
Då han hunnit sansa sig och kunde tänka en klar tanke, förstod han, att han hade kommit ner i en källarhåla. Genom dagern från en liten glugg uppe vid taket kunde han skönja föremålen runt omkring sig.
Men på samma gång upptäckte han något ohyggligt. Omkring sig såg han stympade lik av människor, som efter allt att döma blivit mördade. Överallt låg huvudskålar och ben, och en outhärdlig stank höll på att kväva honom.
Efter en liten stund öppnades en järndörr borta i den mörkaste delen av källaren, och en karl kom insmygande med en yxa, som blänkte i halvdagern. Ett ögonblick föll ljuset på mannens ansikte, och kung Mamud kände igen honom. Det var pastejbagaren.
I dunklet visste skurken inte riktigt var han hade sitt offer, men bäst det var fick han syn på kungen, och då rusade han emot honom med yxan i högsta hugg.
Denne hade dock märkt hans avsikt och tog skydd bakom en stor kista, som stod i ett hörn. Hans första tanke var att tala om, vem han var, men han insåg strax, att detta inte skulle hjälpa honom. Av fruktan för straff skulle boven aldrig våga släppa honom levande ifrån sig.
Då föll det honom in at söka rädda sig på ett annat sätt.
– Skona mej! ropade han. jag är ju bara en fattig dervisch, som du inte kan tjäna mycket på. Men om du låter mej leva, kan du göra dej en god vinst på mitt arbete, för jag kan ett bra hantverk.
Pastejbagaren såg tveksam ut. Dervischens kläder verkade inte vara värda mycket, och hade fången pengar, kunde han ju ta dem utan att mörda honom.
– Nå, vad är det du kan då? brummade han.
– Jag kan göra de allra vackraste mattor, sa kung Mamud. Ge mej bara silke, garn och guldtråd och sätt ner en lampa åt mej, så ska jag göra såna arbeten som furstar och kungar kommer att avundas dej, och du kan bli rik genom att sölja dem.
– Du ljuger väl, sa pastejbagaren, men du kan få försöka.
Han gick sin väg och kom efter en stund tillbaka med lite garn och silke och en lampa, så att Mamud kunde göra ett prov.
Denne satte sig genast till verket,och när banditen såg hur väl fången arbetade, bestämde han sig för att låta honom leva. Mattor var en eftersökt vara, när de var så konstrikt utförda. Han räknade snart ut, att han skulle tjäna mer på denne ende fånge än på tio vanliga gäster, som han lät ramla ner genom falluckan.
För att Mamud inte skulle fara alltför illa i källaren, skaffade han till och med ut de döda kropparna, sopade, gav honom en bädd av halm och bar två gånger om dagen mat och dryck till honom. Dessutom lämnade han honom rikligt med silke, garn och guld och gladdes åt den präktiga stora matta, som växte fram under hans ofers fingrar. Glada, brokiga färger bildade tillsammans ett vackert mönster, men kring kanten löpte en bård av underliga figurer, som pastejbagaren inte riktigt förstod sig på,
– Vad ska det där vara? frågade han.
– Åh, det är ett nytt slags mönster, som har blivit mycket på modet, svarade kungen.
Men i verkligheten var det inte alls något mönster utan grekiska skrivtecken, och hela kungens hopp om räddning, hängde på denna underliga bård.
Då ett par veckor förflutit, var mattan äntligen färdig, och pastejbagarens svarta, giriga själ fröjdades åt dess glans och prakt. Man borde kunna få bra med pengar för den.
– Jag ska säga dej, vart du ska gå för att sälja den, sa Kung Mamud. Kungens storvisir är mycket förtjust i vackra mattor. Ingen förstår sej så bra på såna, och ingen kan heller betala dem bättre.
Pastejbagaren nickade, rullade ihop mattan och tog den under armen. Han begav sig genast till visiren, som bodde i det kungliga palatset. Men när han kom dit, var hela hovet försänkt i djup sorg över sin älskade kung, som i veckor varit försvunnen. Visiren ville först inte höra talas om att köpa några mattor. Men eftersom pastejbagaren var mycket envis och lät hälsa, att ingen någonsin hade sett maken till en sådan matta, blev visiren slutligen intresserad. Konstnärligt arbetade mattor påminde honom om hans ädle herre och kung, som han trodde sig för alltid ha förlorat.
– För in mannen, sa han, så får vi se vad han har för något.
Pastejbagaren fördes in och han vecklade ut mattan framför visiren, som genast fann behag i den. Men vad var det för en besynnerlig bård? Han lutade sig ner och tog den i närmare betraktande. Och allt mera förundrad blev han. Det var ju skrivtecken och grekiska ord!Han började stava och lägga ihop, och när han slutat läsningen, stod han stel av häpnad och besörtning. Innehållet löd:
”Följ efter mannen, som bjuder ut denna matta! Han är en skurk och håller er kung fången i sin källarhåla.”
Visiren lät ingenting märka utan gav befallning om, att hundra sekiner skulle betalas ut åt pastejbagaren. Men då denne ville avlägsna sig, gav visiren i hemlighet befallning, att två rättstjänare skulle följa efter på avstånd. Själv kastade han över sig en kappa och smög bakom tjänarna med största försiktighet.
Bagaren anade ingenting. Han tänkte bara på de många sekinerna han fått för mattan och gick förnöjd hem för att göra sig en glad dag. Men just som han kommit inom dörren och höll på att knyta på sig sitt bagarförkläde, trädde de två rättstjänarna in och grep honom i axlarna. Och i nästa ögonblick stod visiren i dörröppningen,
– Skurk, dina bovstreck är upptäckta! För oss strax ner i källaren! ropade denne med tordönsröst.
Pastejbagaren skälvde som ett asplöv, ty han förstod, att det nu var slut med honom. Utan några invändningar letade han fram nyckeln till kung Mamuds fängelse. Visiren skyndade ögonblickligen dit ner, och öppnade källardörren på vid gavel. I nästa sekund låg hans herre och kung i hans armar, och de grät tillsammans över den lyckliga befrielsen.
Under tiden hade det blivit bekant i hela kvartéret, vad som skett i pastejbagarens hus. Folket stod packat utanför källardörren och när kung Mamud trädde ut, hälsades han med ett ändlöst jubel.
Men när rättstjänarna kom ut ur boden med pastejbagaren, belv det ett annat mottagande. I en handvändning slet folkmassan honom ur deras händer och stenade honom.
Efter detta äventyr levde kung Mamud åter lugn och lycklig tillsammans med sin familj och sina undersåtar. Men så fort han fick tid, gjorde han en resa till sin svärfar och tackade honom för att han tvingat honom att lära sig ett yrke. Nu kunde han inte förneka, att det hade varit honom till stor hjälp.

Lämna en Kommentar

Previous post:

Next post: