Den Knepiga Kokerskan


Sagan om den knepiga kokerskan
Det var en gång en kokerska som hette Grete. Hon hade skor med röda klackar, och när hon använde dem, vände och vred hon på sig och tänkte helt glad:
– En sån vacker flicka jag är! Och när hon kom hem, drack hon i glödjen en klunk vin, och eftersom vin ger aptit, smakade hon på det mesta hon hade tillrett, ända tills hon blev mätt. och faten blev tömda
– En kokerska måste ju veta hur maten smakar, tyckte hon.
En dag sa husbonden till henne:
– I kväll kommer det en gäst, Grete. Tillred ett par riktigt goda hönor åt mig!
– Det ska jag göra, husbonn! svarade Grete. Så nackade hon hönsen, svedde och plockade dem, satte dem på ett spett och framemot kvällen ställde hon sig vid spisen och stekte dem.
Hönorna började bli bruna och möra, men gästen hade inte kommit än. Då ropade Grete till husbonn:
– Kommer inte gästen, måste jag ta hönorna ur elden, men det är synd och skam att de inte ska ätas nu, när de är som läckrast.
– Jag går ut själv och möter gästen, svarade husbonn. När han hade kommit ur synhåll, la Grete spettet med hönorna åt sidan och tänkte:
– Man blir svettig och törstig av att stå så länge vid spisen. Vem vet när de kommer! Jag hinner kila ner i källaren och ta mig en slurk. Så sprang hon ner och satte en mugg till kvarnen.
– Gud signe dig, Grete! sa hon sen och tog en rejäl klunk. Det smakar mer, fortsatte hon, och det är inte nyttigt att sluta så tvärt. Och hon tog ytterligare en redig klunk,
Sen gick hon och satte hönorna över elden igen, strök smör på dem och surrade glatt på spettet. Men eftersom steken luktade så gott, tänkte hon:
– Kanske det fattas något – jag måste smaka! Hon slickade på fingret och brast ut:
– Ah, vilka goda höns! Det är då både synd och skam at inte äta upp dem meddetsamma. Så sprang hon fram till fönstret för att titta efter husbonn och hans gäst, men ingen kom. Hon ställde sig vid spisen med hönsen och tänkte:
– Den ena vingen blev bränd, det är bäst at jag äter upp den. Alltså skar hon av den och åt upp den och den smakade mycket gott. När den var uppäten, tänkte hon:
– Den andra måste också bort, för annars märker husbonn att det fattas något.
När de båda vingarna var uppätna, gick hon åter iväg för att titta efter husbonn, men hon såg honom inte.
– Vem vet, tänkte hon, kanske har de gått in någon annan stans och kommer inte alls. Sätt igång, Grete! Den ena hönan är ju påbörjad; ta dig en redig klunk och ät sedan upp hönan hel och hållen! När den är slut är du mätt. Varför slösa bort gudsgåvan?
Alltså gick hon än en gång ner i källaren, tog sig en riktigt stor klunk och åt upp hönan med god aptit. När hon hade satt den i sig och husbonn ändå inte kommit, tittade hon på den andra hönan och sa för sig själv:
– Där den ena är, måste också den andra vara, de båda hör ihop. Den ena förtjänar samma öde som den andra. Jag tror att jag tar mig en slurk till, det skadar inte. Alltså tog hon sig ytterligare en klunk och lät den andra hönan göra sällskap med den första.
Bäst som hon satt och åt, hörde hon husbonden ropa:
– Skynda dig, Grete, gästen kommer strax!
– Ja, husbonn. Jag skall göra maten i ordning, svarade Grete.
Husbonn såg efter att bordet var ordentligt dukat och tog den stora kniven som han skulle skära upp hönsen med och slipade den.
Under tiden kom gästen och knackade helt lät och artigt på dörren. Grete såg efter vem det var, och när hon fick se gästen, la hon fingret på munnen och sa:
– Tyst! Tyst! Skynda er iväg kvickt, för om husbonn får tag i er, går det er illa. Han har visserligen bjudit er till kvällsmat, men det enda han tänker på är att skära av er båda öronen. Hör bara hur han slipar kniven! Gästen hörde det och rusade nerför trappan, så fort benen bar honom.

Greta rusade skrikande till husbonn:
– Det var just en skön gäst ni har bjudit hit! ropade hon.
– Vad nu då, Grete? Vad menar du?
– Jo, sa hon, han tog bägge hönorna från fatet just som jag skulle bära in dem, och så sprang han sin väg med dem.
– Det var ett snyggt sätt! utbrast husbonn, och det grämde honom att bli av med de läckra hönsen. Om han åtminstone hade lämnat kvar det ena, så hade vi haft något at äta!
Han ropade till gästen att han skulle stanna, men denne låtsades inte höra.
Då rusade värden efter honom, fortfarande med kniven i handen, och ropade:
– Inte båda två! Inte båda två!. Med det menade han att gästen åtminstone skulle lämna kvar den ena hönan. Men den andre trodde, att han bara skulle mista ena örat och sprang därför som om han hade eld i byxorna. Han ville ju gärna komma hem med båda öronen i behåll!

Lämna en Kommentar

Previous post:

Next post: